tisdag 27 oktober 2009

Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!

Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!

Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.

Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).

EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.

EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.

Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.

Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:

För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.

För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.

EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.

Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.

För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.

Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.

2 kommentarer:

Anonym sa...

0 kommentarer. Blir man förvånad? Carl B Hamiltons EU-vurmande som i praktiken innebär nationalstatens avskaffande står långt ifrån folkviljan, liksom folks intresse att lägga ner tid på att bemöta den typ av helt extrema och ovanliga tankegångar som ytterst få svenskar sympatiserar med.

Terhi Tikkala sa...

Tack, det var intressant att läsa dina synpunkter på de här frågeställningarna. Jag har just kommit hem från Nordiska rådets session i Stockholm, så ämnet är fräscht och aktuellt. Jag skulle gärna uppfölja ditt debattinlägg med följande frågor:
- Ang Nordiska rådet: du säger att EU har tagit över nordiskt samarbete. Är du av den mening att det inte alls behövs samarbete mellan de nordiska parlamenten gällande t.ex. EU-lagstiftning?
- Ifall man avskaffade Nordiska rådet vilket organ skulle öva parlamentariskt kontroll över den nordiska budgeten - drygt 1,3 MRD SEK - varav t.ex. Nordiska kulturfonden finansieras?