Bonusar. Kommentar till Östros DN-artikel idag

Man bör analysera frågan om bonusar som ett potentiellt hot mot stabiliteten i det finansiella systemet snarare än som en fråga om rättvisa. Det innebär inte på något sätt att rättviseaspekten skulle vara ointressant eller politiskt oviktig. Men om man drar ihop frågan om ’bonusar och stabilitet i det finansiella systemet’ med frågan om ’bonusar och rättvisa’ kommer politikerna sannolikt att bestämma sig för regler som är dåliga både för att nå stabilitetsmålet och åstadkomma rättvisa.

I en artikel idag på DN-debatt slår socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros in öppna dörrar när han kräver nya åtgärder mot riskdrivande bonusar i den finansiella sektorn.

Nya bonusreglerna i Sverige ska slå igenom omedelbart, dvs. bonusar ska inte kunna vara baserade på enbart ett enda års resultat, t ex enbart 2008 eller enbart 2009, utan på långsiktigt – minst tre år – hållbara resultat.

Om inte en sådan förändring i beräkningssätt införs blir konsekvensen att staten – i Sverige och andra länder – tvingas börja intervenera så att risktagande på skattebetalarnas bekostnad omöjliggörs. Det kan ske genom mer långtgående krav på övergång till enbart fasta ersättningar, som då kan förväntas bli högre än idag. Och med eliminerade bonusar i den finansiella sektorn uppnås syftet att minska incitamenten för överdrivet riskdrivande.

Om bankerna inte vill följa nya politiska riktlinjer som följer av krisen kommer acceptansen hos valmanskåren för framtida garantier och statliga räddningsaktioner att vittra bort. Då blir det istället rättframt och raskt temporärt övertagande av banker, som sedan förvaras i offentlig sektor under några år. Det gäller Sverige såväl som andra länder.

Måhända tycker dagens bankledningar att förverkat förtroende är ett potentiellt problem som enbart angår nästa generation bankledningar om, eller när, de står inför hot om en ny finanskris. Men alla bör se betydligt längre än näsan räcker. Det måste i alla händelser politiker och parlament nu göra när det gäller reglerna för skydd av betalningssystem och finansiell stabilitet.

Bankledningar och bankstyrelser tycks dessvärre leva i en egen bubbla präglad av undfallenhet inför bonusmottagarnas krav, och utan fungerande antenner till den politiska världens ändrade syn på bonusar och bankers roll i samhället.

I sista hand är problemet ganska enkelt för politikerna. Vi vill inte i våra valkretsar ha finansiella institutioner som präglas av för stort risktagande som skapar stabilitetskriser. Om banker organiserar sig så att det kan skapa kriser är det helt rätt att ge dem sådana incitament att de väljer att lokalisera sin riskdrivande verksamheten på annat håll i världen. Det går alltså inte för en bankledning att hota med att ”vi flyttar” eftersom det är ett önskvärt beteende om inga andra åtgärder biter.

Nya bonusregler löser inte de för svensk del viktigaste problemen i spåren av finanskrisen, dvs. sammanbrotten i Lettland och Island. De frågorna rör bland annat det bristfälliga samarbetet mellan suveräna stater och behovet av bindande restriktioner på stater, och som flyttar deras suveränitet över, och kontroll av, det finansiella systemet till överstatlig nivå.