Hellre muslimskt systerskap än brödraskap!

Vi lever i en föränderlig och löftesrik tid. Det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss: Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker. Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären. Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner människor i arabvärden.


Det internationella samfundets alla medel måste användas för att hindra trängda regimer i arabvärlden från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade. Det är också viktigt att demokratiska organisationer i arabvärlden - i den mån de alls existerar efter årtionden av övervåld och repression - får stöd på olika sätt så att nya förtryckare som står i kulissen och väntar inte kan ta över makten - som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.


Det finns inspirerande övergångar till demokrati i modern tid: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.



Men det är tunt med demokratisk inspiration från muslimska länder. Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten? Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter.



För freden med Israel är valet mellan demokrati eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Omvärlden får inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Därför: Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans, politisk frihet och fred fortsätta under lång tid i Egypten och övriga Arabvärlden.

Dessa rättigheter är inget som får genomslag i folkdjupen efter några veckors revolution. Kampen och respekten för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.


Egypten, och övriga länder där demokratisk utveckling framöver förhoppningsvis sker snabbt, måste städa ut sina privilegiesamhällen. Korruption och klientism, som har berikat den politiska klassen och befriat dess företag från konkurrens måste upphöra. Företag ska med frihandel utsättas för importkonkurrens men också av konkurrens från nya inhemska företagare. Konsumenterna har i decennier skörtats upp med monopolistisk prissättning och pressade realinkomster för vanligt folk.


Näringsfrihet och marknadsekonomi måste införas och ett fungerande rättssamhälle måste skapas om Egyptens stora och unga befolkning ska få uppleva en växande dynamisk ekonomi med framtidshopp, jobb och utveckling.

Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)
Ordförande i riksdagens EU-nämnd och ekonomisk-politisk talesman.