måndag 14 november 2011

Riksdagsersättningar - kritik utan eftertanke?

Nu är det inne bland trendkänsliga ledarskribenter, krönikörer och vacklande partiföreträdare att kritisera riksdagsledamöters pensionsvillkor och, om än i mindre grad, ersättningarna.



Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).



Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.



Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?



Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?



Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.



Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?



Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.



Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.

Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.



Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.

Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.

Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!



Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?

Inga kommentarer: