tisdag 20 mars 2012

Parterna har skapat ungdomsarbetslösheten. Bockarna förhandlar nu med trädgårdsmästaren.

(En något komprimerad version av texten publiceras idag den 20 mars 2012 på Dagens Industris debattsida.)


Förlåt, men vad pågår? Ett återfall i dåliga seder?

Orsaken till frågorna är dagspressartiklar och särskilt ett reportage i LO-tidningen den 17/2: ”Regeringen för hemliga och enskilda samtal med fack och arbetsgivare om hur arbetsmarknaden ska fungera. Regeringens mål och förhoppning är att skapa breda överenskommelser med arbetsmarknadens parter.”

Finansministern sägs ha sagt att ”det kan handla om nya historiska dimensioner i samarbetet med de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarnas organisationer”, som han och arbetsmarknadsministern nu förhandlar om. Att överläggningar pågår bekräftas av de båda departementen ”men man vill inte avslöja något om innehåll eller syfte förrän samtalen är färdiga”. Även chefen för LO:s arbetslivsenhet Lasse Thörn, som företräder LO i samtalen med regeringen, bekräftar. Thörn beskriver syftet som att finna ”breda överenskommelser för de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden”, och att få till stånd omfattande trepartsdiskussioner inom arbetslivets alla sektorer.

Även Sacoordföranden Göran Arrius bekräftar förhandlingarna, och att Saco ”har gått med på att inte närmare berätta om diskussionerna.” TCO har också träffat regeringen men förhandlingschefen Niklas Hjert ”kan inte berätta något mer just nu.”

Detta är att sätta bocken till trädgårdsmästare. Av tre skäl bör man ifrågasätta upplägget:

När de tre parterna träffas saknas företrädare för alla dem som inte ingår vare sig i facket eller arbetsgivarorganisationerna. På arbetsrättens område har sådana här partsupplägg sedan 1970-talet medfört ett tilltagande insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, dvs. att ungdomar och invandrares (outsiders) intressen i arbetslivet av staten systematiskt har negligerats till förmån för dem som redan har etablerat sig på arbetsmarknaden, dvs. har eller har haft reguljära jobb, och som utgör medlemsbasen i facket (insiders). Det är en viktig förklaring till den höga arbetslösheten bland unga och invandrare. De förslag som kommer att komma från insiders – parterna! – förstärker sannolikt ytterligare unga och invandrares utanförskap på arbetsmarknaden. Priset för att staten tillmötesgår parternas intresse betalas av dem som inte tillhör någon part. De som inte sitter med vid parternas bord riskerar att stå på menyn!


Samma korporativa mekanism har även medfört en snedvridning till förmån för de större företag som dominerar på arbetsgivarsidan och som lättare kan hantera komplicerad arbetsrätt, men även invecklad skatterätt. Sålunda har små- och medelstora företags arbetsrättsliga och skattepolitiska intressen av staten vanemässigt nedvärderas under årens lopp. Tänker man sig uppgörelser välsignade i kollektivavtal eller dispositiva regler bör man minnas att strax under hälften av alla småföretag inte använder kollektivavtal.

För det andra, Sverige bör vara ett öppet samhälle särskilt när det gäller offentligt beslutsfattande. Här förefaller det bli tvärtom. Viktiga förhandlingsresultat ska under månader framöver tydligen hamras fram utan insyn, inflytande, mandat eller regelbunden återkoppling till väljarnas demokratiskt valda företrädare. Istället skall det partsförankrade förhandlingsresultatet presenteras för media när parterna är färdiga att slå upp dörrarna. Sedan expedieras besluten av riksdagen i den mån det rör sig om lagstiftning eller pengar.

Låt oss – för det tredje – begrunda det aktuella förslaget om korttidsarbete i industrin vid allvarlig ekonomisk kris. Fack och arbetsgivarorganisationer gör upp och staten kan ställa upp med pengar.

Men varför ska just industrin förmånsbehandlas av alla skattebetalare? Även företag i andra branscher kan ju åka häftig berg- och dalbana vid ekonomisk kris. Men industrifack och arbetsgivare är särskilt starka, och bemäktigar sig därmed lättare inflytande över statens tillgång till skattemedel. Man kan naturligtvis hävda att just exportindustrin är särskilt känslig för den nya tidens finanskriser, men det är knappast bevisat som en allmän regel.

När man befinner sig i en kris är det dessutom i praktiken svårt att veta om det rör sig om en tillfällig (konjunkturell) eller långsiktig (strukturell) nedgång i en viss bransch. Fack och arbetsgivare kommer att ha starka gemensamma incitament och utöva påtryckningar för att få statliga stöd så tidigt och länge som möjligt. Det politiska läget riskerar därför att bestämma stödets omfattning och tidsutdräkt långt mer än konjunkturen.

Risken är uppenbar att det på sikt blir sämre produktivitetsutveckling och reallöner genom ett brott med LO-ekonomerna Rehn-Meidners modell och grundtanke att acceptera nedläggning av lågproduktiva jobb och företag med låga löner. Låt istället vid akut kris parterna sköta frågan själva som de gjorde 2008-09 och utan statliga pengar. Sådana bör i akutlägen istället satsas på omställning genom arbetsmarknadspolitik och utbildning. Trepartslösningar skapa sannolikt fler problem än de löser.


söndag 18 mars 2012

LO-medlemmar tvångsdebiteras avgift till politiska motståndare. Kollektivanslutningen av LO-medlemmarnas plånböcker måste få ett slut

En ny Sifoundersökning - gjord efter det att Stefan Löfven tillträtt som partiledare och som Arbetet (fd LO-tidningen) gjort - visar att bara en minoritet av LO-medlemmarna - 33 procent - vill att LO ska ha kvar sin ensidiga "facklig-politisk samverkan" - dvs. stödja - socialdemokraterna.

En större grupp LO-medlemmar säger direkt nej - 47 procent - och 20 procent "vet ej". Dessa tal är inte signifikant olika de som redovisades i motsvarande undersökning hösten 2010. Stor stabilitet alltså i den negativa inställningen till att LO är sammantvinnat med socialdemokraterna! (Länk: http://arbetet.se/2012/03/16/fortsatt-svagt-stod-for-s-samverkan/)

Arbetet sammanfattar själv sålunda: "Oavsett hur frågan formuleras, och i vilket stadium av ledarkris den ställs, har LO:s samverkan med Socialdemokraterna blivit mindre självklar. Det bekräftar de undersökningar LO själv beställer av Statistiska centralbyrån. 1988 sa 61 procent av LO-medlemmarna att samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna "bör vara oförändrat" eller "bör öka". 2006 hade andelen sjunkit till 41 procent."
Samarbetet är numera uttunnat och beskrivs som "fackliga öar i partiapparaten" och något som man rituellt och tillbakablickande hänvisar till i högtidstalen.
Men trots att medlemmarna inte gillar LO-stödet till socialdemokraterna uttaxerar LO likväl precis som förr avgifter och direktbidrag som sedan används för att stödja socialdemokratiska valrörelser och återval av dem som hyllar LO-S-samarbetet i högtidstalen. Det rör sig om 80-90 milj. kr i varje valrörelse. Till detta kommer så värdet av gratis LO-arbetskraft som jobbar för socialdemokraterna månaderna före valet, och som kan värderas till ca 500 milj. kr i en valrörelse! (Beroende litet på antaganden kan man dock komma till en väsentligt högre summa om man tar LO:s arbetarkamp-siffror på allvar.)

Att på detta sätt tvingas betala för ett annat partis valrörelse, som man inte är medlem av, och kanske direkt ogillar, vittnar om en föraktfull syn hos LO:s arbetaradel på individens förmåga till eget tänkande och ställningstagande i politiska frågor. Kan man inte få människor att frivilligt avstå och betala till socialdemokraterna måste människorna tvingas till det.

Hur länge ska LO hylla och tillämpa denna paternalistiska och gammalmodiga demokratisyn i dagens individualiserade samhälle?

torsdag 15 mars 2012

Läget på arbetsmarknaden

Under senare tid har det pågått ett lågintensivt statistikkrig om läget på arbetsmarknaden.
 

Denna text är ett försök att undvika det överförenklade och istället presentera läget på arbetsmarknaden med hjälp av de statistiska serier som finns i SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU), och som idag släpptes för februari 2012.
 

Den visar att avmattningen på arbetsmarknaden fortsätter, men att det fortfarande inte är någon tydlig nedgång. (Om inget annat anges avses åldersgruppen 15-74 år.)
 

Den svagt neråtgående trenden i antalet sysselsatta har fortsatt i februari.

På månadsbasis har trenden i antalet sysselsatta nu varit neråtgående i fyra månader i rad. Förändringarna är dock relativt små och det är därmed inte något stort fall i sysselsättningen som skett. Nedgången har i huvudsak skett bland männen, medan antalet sysselsatta kvinnor nu har planat ut efter att ha ökat stadigt under en längre tid.
 

Antalet sysselsatta har ökat med 185 000 personer sedan september 2006, men andelen sysselsatta i befolkningen har minskat på grund av demografiska förändringar.

Andelen sysselsatta har sjunkit från 66,1 procent i september 2006 till 65,4 procent i februari 2012 (säsongsrensade värden). Minskningen beror framför allt på tre faktorer. Befolkningens storlek har växt, vilket till stor del beror på invandring. Dessa nyanlända personer har naturligen en lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, eftersom det tar tid att etablera sig på arbetsmarknaden. Dessutom har antalet personer i gruppen 65 till 74 år ökat, och här är sysselsättningen också lägre än för befolkningen i övrigt. Eftersom sysselsättningen mäts i åldersgruppen 15-74 år påverkar det sysselsättningsgraden negativt.
 

Överkurs: Betraktar man förändringen i sysselsättningsgrad mellan 2006 och 2011 kan man sålunda se att den i samtliga åldersgrupper - unga, medelålders och äldre – har ökat. Ökningen i sysselsättningsgrad i samtliga grupper är dock inte tillräcklig för att kompensera för att grupperna "äldre" och "unga" ökat som andel i förhållande till "medelålders". Dessa två grupper - äldre och unga - har nämligen överlag lägre total sysselsättningsgrad och detta inverkar på den samlade förändringen. Det gör, trots sammantagen ökad sysselsättningsgrad i samtliga grupper, att ändå den totala sysselsättningsgraden minskar med 0,2 procentenheter.
 

Därutöver kommer de negativa effekterna på arbetsmarknaden av den ekonomiska krisen. Med tanke på dessa tre faktorer är minskningen i sysselsättningsgraden sedan 2006 förvånansvärt liten.
 

Arbetslösheten ligger i princip stilla.

Arbetslösheten (antalet arbetslösa som andel av arbetskraften) uppgick i februari till 7,5 procent med säsongsrensade värden och till 7,8 procent med orginalvärden. Det innebar att arbetslösheten i februari låg i praktiken stilla både jämfört med månaden innan och jämfört med för ett år sedan. Arbetslösheten fortsätter att vara lägre för kvinnor än för män. Med säsongsrensade värden låg arbetslösheten i februari på 7,8 procent för männen och 7,2 procent för kvinnorna.
 

För unga (15-24 år) har sysselsättningen börjat minska och arbetslösheten öka något på månadsbasis.

Ungdomsarbetslösheten var i februari 23,5 procent med säsongsrensade siffror. Ca 40 procent av de unga arbetslösa hade dock endast varit arbetslösa i max fyra veckor och 52 procent av de unga som räknades som arbetslösa var samtidigt heltidsstudenter. Endast 16 procent av de unga arbetslösa hade varit arbetslösa i mer än ett halvår.

måndag 12 mars 2012

Per Ahlmark om Carl Bildt

Vid FP:s kommunala riksmöte i helgen angrep 70-talets FP-ledare Per Ahlmark dagens utrikesminister Carl Bildt å det allra grövsta. TV4 visade pinsamma utdrag i söndagens nyhetssändning. (Själv hade jag lämnat riksmötet vid det laget för att istället tala vid ett möte för liberal press.)

Det är bisarrt och fullkomligt oacceptabelt att som Ahlmark angripa en meningsmotståndare inte för hans ståndpunkter utan istället vräka ur sig en massa okvädningsord om hans person: "avskyvärd", "obildad, okänslig, känslokall, reaktionär, obildad". Det speglar naturligtvis brister i Ahlmarks förmåga till analys och sakargumentation. Istället för att fokus hamnar på en berättigad kritik av den ungerska regeringen väljer Per Ahlmark att lägga allt fokus på sig själv genom sitt aparta och personfixerade angrepp.


Hade jag varit där hade jag suttit på händerna istället för att applådera. Självklart tog Jan Björklund avstånd från Ahlmarks uppfattningar om Bildt.