Det går bra med Hollande. Men överlever EU-samarbetet?

Det finns anledning till betydande pessimism om EUs stabilitet och framtid, men inte på grund av den nya franska presidenten Hollande. Inte heller på grund av valet i Serbien. Båda de ledande partierna i Serbien vill att landet ska bli normalt, civiliserat genom att gå med i EU – även det inbitna nationalistiska partiet. Händelserna på Trastfälten för drygt 500 år sedan och Kosovos osjälvständiga självständighet står inte i det serbiska valets fokus, utan det gör istället normala frågor om jobb, inkomster och framtiden.

Hollande vill – liksom flera andra europeiska politiker – vrida fokus från Europas åtstramning till tillväxtfrämjande åtgärder. ”Modifiera och komplettera finanspakten”, säger hans medarbetare. ”Det som bekymrar oss [i Hollandes team] är inte det som står i finanspakten, utan det som inte står där”. Det Hollands folk säger sig vilja ha är något slags tillägg, komplettering, till finanspakten – inte ändring i densamma. Tillägget skulle fokusera på höjd tillväxt, men Hollands team avvisar helt en keynesiansk efterfrågestimulerande politik genom ökad upplåning. Inget upprepande av socialisten Mitterands katastrofala första år som president som på sin tid slutade i tre devalveringar och en 180-graders sväng!

Det som Hollande helst skulle vilja se är att någon annan gör jobbet åt honom, och driver en snabbt stimulerande politik. Den rollen tänker sig Hollande att den europeiska centralbanken ECB i Frankfurt ska ta. Mer av ECB-lån och dragningsrätter för stater och banker, bland annat i form av euroobligationer. Att låta ECB expandera genom att trycka pengar och ge ut mera krediter i form av lån är dock Tyskland och Merkel helt emot, av mycket goda skäl – både politiska och ekonomiska.

ECB-chefen Mario Draghi vill också ha ökad tillväxt och vill ha mer regeringsfokus i EU-länderna på tillväxt – men inte genom monetära arrangemang fixade av ECB, märk väl.

Draghi, liksom Tyskland och många av oss andra, vill fokusera på EU-länders behov av strukturella, långsiktiga reformer av skattesystemen, arbetsmarknaden och socialförsäkringarna, konkurrensutsättning av offentligt sanktionerade monopol i transport- och jordbrukssektorn, en bättre fungerande rättsstat, mm. Det är nödvändigt med dessa reformer, men de tar tid och arbete att analysera och genomföra dem – förutom majoritet i parlamenten!

Många som säger ”Tillväxt – inte åtstramning!” låter kul, men de brukar inte berätta vem som ska låna ut pengarna. För det krävs ju för en sådan snabbt insatt expansiv politik. Bristen på besked gäller inte bara populister på vänsterkanten i Sverige – typ Jonas Sjöstedt – utan allt fler populister både till vänster och höger i hela EU.

Det är ingen större risk att de keynesianska upplåningivrarna får igenom sin vilja eftersom det inte längre finns några som vill låna ut mer till redan överbelånade statskassor utan att få garantier någon annanstans ifrån. Och de garantierna finns knappast längre att få.

Nej, populisternas stora skadliga ekonomiska effekt ligger i att de undergräver möjligheterna för partier som skulle vara beredda att ta ansvar att vinna tillräckligt stöd i de successivt uppkommande valen inom EU.

Det allvarliga är inte att regeringar faller – problemet är att det inte istället kommer några nya handlingsförmögna regeringar efter dem som faller. EU-fientliga flankpartier omöjliggör bildandet av stabila majoritetsregeringar som kan genomföra impopulära reformer som kan stabilisera ekonomin och göra de efterfrågande strukturreformerna.

Det är dessa dödlägen dominerade av debatter om ekonomiska blidgångare – och därtill felfokusering på främligsfientlighet – som är det verkliga hotet mot ett stabilt ekonomiskt uppsving i EU. Det gör mig djupt pessimistisk om en snabb och stabil återhämtning i Europa. Europa kan vara ostyrbart inom ett åt, EU-samarbetet kan falla alltmer i träda, länderna vänder sig inåt och fokuserar alltmer på det egna, och orkar inte ta ansvar också för det europeiskt bästa.

Det blir ett svårt för mindre länder som Sverige. De stora tar för sig på vår bekostnad. Vi får mindre inflytande i EU. För mig känns det mycket otryggt.    

Men, Holland och Frankrike kommer dock att få chansen att göra bra ifrån sig, kan kanske häva de dåliga tendenserna, och Hollande har varit en god europé. Hans presidentskap startar med ett starkt mandat i presidentvalet och får sannolikt ett ännu starkare stöd i parlamentsvalen i juni.

Kommer Holland att vilja exploatera sina valframgångar genom att göra viktiga men knappast populära reformer? Vi har större anledning än vanligt att hoppas han gör det och driver en politik med tydligt europaansvar.