Svensk omsvängning om bankunion.

Så sent som iden 18 oktober skrev några ledande folkpartister - Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad - att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10).

Andras reaktion på artikeln var misstrogen och man skakade på huvudet, eller så blev några mycket arga, t ex ledande socialdemokrater - delvis på temat "vilken fräckhet!".

Idag är det annat ljud i skällan. Nu är finansminister Anders Borg beredd att resa och förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de andra bara vill fram till deadline vid nyår, i syfte att sy ihop en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Socialdemokraten Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, går mycket längre och kritiserar idag den svenska regeringen för att den inte redan har accepterat det liggande förslaget till bankunion, trots att liggande förslag är skräddarsytt för enbart euroländerna (SVT Rapport 4/12). Under tyst medgivande stödjer både de inhemska socialdemokraterna och Miljöpartiet Anders Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Detta är inte den första omsvängningen i svensk EU-historia när Sverige möter verklighetens konkreta EU-beslut. Skepsisen har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att fördjupa samarbetet tvingas skeptikerna (igen) att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta - att vara tillsammans med de andra länderna i EU, eller stå utanför deras samarbete?

Bortsett från FP och några till är nog huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte för EU-samarbetet, men - märk väl - när det kommer till kritan är dessa politiker ännu mycket mera emot att stå utanför samarbetet. Redan 1994 års folkomröstning resulterade i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var inte ett ja-till-EU utan ett nej-till-nej-till-EU!

Tro mig, en majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 30-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar. Det passar Sverige bra - liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Och varför skulle vi inte vara med i det gänget, likaväl som Sverige tidigare - på 1970- och 80-talen - var knutna till den tyska D-Marken?

Men då lever sannolikt Storbritannien i baksmällan av ett crazy beslut att lämna EU, och vacklar ingen - för vilken gång i ordningen sedan 1700-talet? - i frågan om britterna vill vara européer. Och några svenska EU-skeptiker hänger säkert på då också.