onsdag 13 februari 2013

Systemfel bakom problemen med Vattenfall/Nuon, Telia Sonera och SAS.

(Artikel publicerad på SvD webb den 13 februari 2013)

Flygbolaget SAS har tre regeringar, Telia Sonera två regeringar och Vattenfall en regering som dominerande ägare. Staten har i alla tre bolagen har haft problem när det gäller ägarstyrningen. Följden är förluster för skattebetalarna, oklara ansvarsförhållanden och beslutprocesser, och ibland krav på statligt kapitaltillskott.

Svenska Dagbladet Näringsliv har i en rad artiklar granskat Vattenfalls katastrofala köp av det holländska gasbolaget Nuon med förluster på flera tiotals miljarder kronor för skattebetalarna. Hur kan sådant ske, och hur förhindra upprepningar?  Svaret är att det finns ett systemfel. Statligt ägande av konkurrensutsatta bolag leder förr eller senare leder till problem.

 
Skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag.

Sedan decennier har socialdemokrater och vänsterpartisters hållning varit att slå vakt om statligt företagande. Partierna motsätter sig också försäljning av offentligt ägda företag. Det är alltjämt – märk väl! – en grundbult i den socialdemokratiska ”affärsplanen”. Oppositionens KU-anmälningar och kritik av hanteringen av SAS, Telia Sonera och Vattenfall klingar därför något ihåligt. Det är en kritik som träffar S och V:s eget omhuldade system för ägande och investeringar.

Men det går heller inte att förbigå den överraskande artikel som hyllar ”gemensamt” ägande, och som två ledande moderater skrev i december, nämligen gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norman. (DN debatt den 16/12 2012).

Författarna är naturligtvis inte emot marknadsekonomi och för planekonomi, men de verkar ha glömt att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och investeringar.

Staten och kommunerna (”det gemensamma”) – däremot – är en potentiellt farlig maktgrupp för dem som vill bryta ny mark – bland annat entreprenörer och innovatörer – och som vill konkurrera ut gamla positioner, avvika, eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna – samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp, LO.

Min kritik grundas alltså inte på att jag befarar att de två moderaterna har några onda avsikter med ”gemensamt” offentligt ägande, utan snarare på en förbluffande politisk aningslöshet om risker och bieffekter av ”gemensamt ägande”. Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet primat, eller se statligt ägande som en lämplighetsfråga. Sas, Telia Sonera och Vattenfall är bara tre av många illustrativa fall.

Men pragmatism som princip är dessvärre det som Nya moderaterna tydligt förespråkar i ägandefrågan. Kinberg Batra och Norman använder sålunda om och om igen uttrycket ”gemensamt ägande”. Men som alla som kan sin svenska politiska historia vet är det ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den ”gemensamma” sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en omskrivning för staten och kommunerna.

”Moderaterna har historiskt positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande” skriver Kinberg Batra och Norman. ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet … bör prövas från fall till fall.” … ”Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala.”.

Sorry, men här är det omöjligt för en liberal att hålla med de nya moderaterna. Här går liberaler och nya moderater skilda vägar. Och jag har skötsel och förluster i Sas, Telia Sonera och Vattenfall som aktuella stöd för ståndpunkten.

CARL B HAMILTON

ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP), professor

2 kommentarer:

Anonym sa...

Das Volkspartei förnekar sig inte. Allt statligt är fel och allt privat bra, men är det så enkelt. Naturligtvis inte. Allianspartierna har måhända med stöd från S privatiserat vården och skolan istället för att fatta att både skolan och vården behöver pengar - och om dom får det så presteras bra vård resp skola. Varför skulle det bli bättre om det vore privat. Dessurom så är inte skolan och vården privat - utan den finasieras med skattepengar. Om det vore så bra med "privatr" skola och vård - varför ska den skattefinansieras??
Nu till Vattenfall mm. Varför angriper inte Professor Kalkyl, nej nu skrev jag fel, jag menar professor Hamilton Fortum? , det finska statliga el-bolaget - eller varför inte den franska statens intressen i Renault?
Den svenska energiförsörjningen har inte blivit bättre då de kommunala energibolagen sålts ut till utländska stater.

Anonym sa...

@Hamilton

Tillståndet med omväxlande statliga och privata samhällsviktiga företag i samma verksamhetsområde är som du säger inte bra. Där håller jag med dig. Om jag känner dig rätt, så vill du då att det statliga ska privatiseras, inte att det privata ska förstatligas. Vi har således ett limbotillstånd innan vi kommer till det nyliberala paradiset (eller helvetet), där suboptimerande privata oligopol och karteller får sätta ”marknadsmässiga” priser i godan ro på efterfrågade viktiga samhällstjänster.

Uppenbarligen talar du dig också varm för att innovationerna ökar när statliga monopol avregleras, säljs ut och privatiseras. Ett sådant synsätt kanske fungerar i nationalekonomiska teoribildningar. Det har dock inget nämnvärt stöd i svenskt näringsliv de senaste 150 åren. Faktum är att Sverige gick från att vara ett av världens fattigaste till ett av världens rikaste länder mellan 1870 och 1970 då Sverige hade många statliga monopol. Under denna period blomstrade innovationerna i näringslivet. Sverige blev känt ute i världen för sina framgångsrika snilleblixtföretag.

Under den nyliberala epoken i Sveriges historia som inleddes med novemberrevolution 1985, då kreditbegränsningarna avskaffades inom det svenska bankväsendet, har det varit betydligt mer tunnsått med innovationer inom näringslivet. Grundandet av livskraftiga snilleblixtföretag lyser också med sin frånvaro.

Vad säger det dig, när Sverige bröt upp telefonimonopolet och ett antal privata telefonioperatörer blev verksamma? Vilket tekniskt nyskapande stod dessa privata telefonioperatörer för? Jag vet inte. Men du kanske vet det. Det skulle vara tacknämligt om du kunde frångå din enkelriktade kommunikation och berätta det på din blogg. Sedan får vi sätta det i relation till den mobiltelefoniutveckling som utfördes i det statliga monopolet Televerket, under bl.a. Östen Mäkitalos ledning, i nära samarbete med Telefonaktiebolaget Ericsson.

Nej, systemfelet som du pratar om stavas NYLIBERALISM, vilket innebär avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar av viktiga samhällsfunktioner samt fritt flöde över nationsgränsen av kapital, människor, varor och dvärgbandmaskar.