Ambitionerna i Löfvens linjetal ogenomförbara med socialdemokraternas politik.

Löfvens "kärnfamilj" hindrar dessutom lägre arbetslöshet.


SSU-kravet om 90-tagarsgaranti.
SSU-kravet om 90-tagarsgaranti -- som Löfven ställer sig bakom -- är tänkt att ge fler jobb till unga, men skulle motverkas av Socialdemokrateras politik att samtidigt dra in ca 15 mdr kr/år i sänkta arbetsgivaravgifter för dem under 26 år. Det skulle i ett slag fördubbla arbetsgivaravgiften för att ha unga människor anställda, skulle höja den långsiktiga arbetslösheten, och föra Sverige bort från Löfvenmålet om halverad arbetslöshet.

En höjd restaurangmoms - ett annat S-krav - skulle drabba främst unga och invandrare. Unga utgör ca 30 000 personer i branschen.

Dessutom, vad är det för syn och teori för arbetsmarknadens funktionssätt som ligger bakom tanken på en garanti för en viss åldersgrupp att erhålla offentligfinasierad sysselsättning av något ospecificerat slag?

Om det inte det finns en genuin efterfrågan på arbete blir det som så många gånger förr under sociademokratiskt styre en superhög risk för kravlös "förvaring" av arbetslösa och gamla tiders pseudoAMSjobb under nya namn.

En garanti kan vara bra i konsumentpolitiken, men i arbetsmarkadspolitiken tränger garantier erfarenhetsmässigt ut riktiga jobb.

Ett tal med dubbel tunga: LO är Löfvens "familj" - men inte vi alla i Sverige!
Stefan Löfven hyllande i sitt "linjetal" familjen som politikens förebild. Sverige ska vara som en familj. Men alla familjer är inte lyckliga, som bekant.

Bilden av en familj klingar särskilt ihåligt och olyckligt i socialdemokratisk tappning. Inte minst när det gäller den överordnade frågan om jobben är begreppet "familj" i praktisk socialdemokratisk politik påfallande ofta detsamma som att slå vakt om att arbetsrätten ska fortsätta att skydda insiders, dvs. det slutna sällskap som redan har fast anställningar. Kärnfamiljen för Socialdemokraterna är alltid LO:s medlemmar, och det är alltid deras särintresse i bland annat arbetsrätten som går före andra svenskars intressen, och före Sveriges allmänintresse.

Hade det inte varit så att LO-medlemmarna är Socialdemokraternas kärnfamilj hade arbetsrätten varit reformerad sedan länge, och arbetslösheten i Sverige väsentligt lägre. Trösklarna till arbetsmarknaden hade varit mycket lägre än idag, och på en nivå som i länder med lägre arbetslöshet.

Hade det inte varit så att LO-medlemmarna är Socialdemokraternas kärnfamilj hade vi redan haft en allmän a-kassa på ungefär samma sätt som vi har en allmän sjukförsäkring. Men det har inte legat i LO-kärnfamiljens intresse att ha det så när man behöver argument för att värva LO-medlemmar. Det är bland annat för dessa S-beslut som LO och dess förbund betalar nära 100 milj kr till Socialdemokraternas valkassor när det drar ihop sig till valrörelse, ha löften om återinförd avdragsrätt för fackavgift, och ökat statligt stöd till fackliga a-kassor.

Vems pengar ska vi ta?Löfvens "linjetal" saknade inte höga ambitioner. Desto mer saknades dock förslag till åtgärder, och svar på frågan vems pengar skall vi ta till allting? Att det blir väsentliga skattehöjningar står dock helt klart.

Och höjda skatter verkar kongressdeltagana älska mycket mer än de tycker om skattebetalarna.