En pakt av rödgröna och SD mot välfungerande budgetregler!

(Artikel publicerad i Expressen onsdagen den 23/10 2013.)

Glöm Mona Sahlins löfte att S inte ens tar i SD "med tång" - nu har de rödgröna och SD funnit varandra, skriver Carl B Hamilton.

Det behövdes bara tre år och tre miljarder. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har övergett Mona Sahlins löfte att inte ta i Sverigedemokraterna "ens med tång". Istället har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en dold pakt med Sverigedemokraterna. De är överens om att stoppa sänkt statlig skatt ("brytpunkten" i skatteskalan), och vill riva upp regeringens aktuella förslag som, efter skatt, skulle ge mer i plånboken för fler som jobbar mer.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är så sugna på högre skatter att de väljer att bryta sina löften om att inte agera ihop med Sverigedemokraterna. De hade lätt kunnat undvika det.

Genom det dolda handslaget ges istället Sverigedemokraterna legitimitet och inflytande i svensk ekonomisk politik. Som ersättning för hjälpen att bryta sin politiska isolering behövde Sverigedemokraterna betala ett lågt pris - tre miljarder kronor - som dock finansieras av en miljon skattebetalare, varav säkert bara en liten minoritet sympatiserar med det främlingsfientliga och bakåtsträvande partiet.

En huvudregel i riksdagsordningen - den lag som bestämmer hur riksdagen fattar beslut - säger att budgeten ska ses som en helhet, och att statsbudgeten och dess utgiftsområden ska "fastställas genom ett enda beslut" - just för att skydda helheten. Sålunda är till exempel "utgifterna oupplösligt förbundna med inkomstberäkningen", som tidigare domaren i Högsta domstolen och professorn i konstitutionell rätt, Fredrik Sterzel, skriver i sin bok Finansmakten i författningen. Sterzel är kristallklar i sin dom att det inte är tillåtet att göra som oppositionen nu kräver. De vill nämligen - efter det att ett första budgetbeslut fattats - bryta upp det beslutet, ta bort skattesänkningen, och sedan fatta ett nytt budgetbeslut. Det blir alltså flera budgetbeslut och istället för det i riksdagsordningen föreskrivna ett beslut - och bryter därmed mot tydliga ordalydelsen i riksdagsordningen.

Den nuvarande ordningen har fungerat väl i mer än 15 år, och bygger på den konsensuskultur som i vårt land funnits i författningsfrågor. Oppositionspartierna vill riva upp både konsensuskulturen och 15 års praxis. Till sist kommer frågan - som det nu ser ut - att via Talmannen hamna i riksdagens konstitutionsutskott (KU) i månadsskiftet november/december.

Med tanke på den fortsatta beslutsprocessen i riksdagen är det följaktligen både olyckligt och illavarslande med den konflikt som tydligen utskottets ordförande Peter Eriksson, MP, upplever sig ha med talmannen Per Westerberg (DN.se den 16/10). För att gå rakt på sak: Jag är bekymrad för att KUs tolkning av riksdagsordningen i denna fråga inte blir korrekt, vilket ytterligare skulle skada den skyddsvärda konsensuskulturen i författningsfrågor.

Det för mig helt obegripliga i sammanhanget är dock Magdalena Andersson och socialdemokraternas kortsynta beteende. De hoppas rimligen att inom ett år leda en rödgrön minoritetsregering. Men varför är socialdemokraterna då så ivriga att riva ned den nuvarande fungerande budgetordningen och därmed undergräva en sådan regerings möjlighet att ekonomiskt styra landet? Den regeringen skulle löpa den uppenbara risken att få "administrera en sönderfallande ekonomi", vilket redan Olof Palme varnade för. Och att åstadkomma denna politiska situation efter ett sam-agerande som legitimerar och ger Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmanderätt i den ekonomiska politiken. Det är i sanning svårbegripligt.

Tre år tog det. Och tre miljarder visade sig vara det exakta priset för Socialdemokraternas heder, Miljöpartiets integritet och Vänsterns högtidstal mot främlingsfientlighet.



CARL B HAMILTON

Carl B Hamilton är ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet, tidigare statssekreterare i finansdepartementet och professor i nationalekonomi.